Sveriges dolda - och farliga makthavare…

Ni vet inte vad de heter, inte hur de ser ut och sällan varför de fått sina jobb.

Nyhetsredaktörerna inom stora media, såväl tryckta tidningar som inom public service bestämmer i allt för hög grad vad  ni, och våra politiker, ska tänka och tycka.

Det är de som gemensamt blåser upp deltävlingarna inom Melodifestivalen som en tung nyhet, som samtidigt skrämmer oss för klimatet,  bestämmer hur bilden av kriget i Ukraina ska skildras och hur mycket  av pressmeddelande från olika frivilligorganisationer eller händelser i Pakistan, Jemen eller Turkiet som ska delges oss.

Som i alla yrken finns det stjärnor och mer mediokra medarbetare. Men sällan ser man en yrkesgrupp med ett så omfattande, odemokratiskt inflytande som påverkar oss alla. 

Hur utses då dessa redaktörer som varje dag beslutar vad som ska  presenteras för läsare, lyssnare och tittare? Ja för reportrar på golvet är det ofta något av ett mysterium även om man vet att tillsättningarna formellt kommer uppifrån. Men vilka kriterierna är och hur de kan sitta ofta i decennier och sortera och välja ut vad som ska förmedlas till publiken och med vilken vinkel borde självklart och i synnerhet inom public service utsättas för en mer öppen granskning.

Dessa redaktörer sitter klämda mellan sina chefer och de reportrar som ska utföra arbetet. De kan ha sina egna politiska preferenser, släppa igenom inslag och artiklar från sina egna favoritmedarbetare och fylla mycket av innehållet med TT-material som pumpas ut ofta urskillningslöst och syfte att okritiskt gynnar särintressen.

Nyhetsredaktörer har dessutom en vana att snegla på varann, det DN tar upp följs ofta upp i en Rapport-sändning. Expo betraktas gärna som en neutral nyhetskälla medan t.ex. Nyheter Idag bemöts med en massiv misstänksamhet.

Det bästa sättet för en nyhetsredaktör att behålla sin position är genom att flyta med strömmen, inte utmärka sig genom integritet eller djärvhet.Var och en som ser en Rapport-sändning, hör Ekot eller läser sin GP eller SvD bör kanske först fråga sig vad som utelämnats - hur urval och vinkling gjorts.

Privata tidningar kan vi inte göra mycket åt men vi skulle behöv ett CV på varje nyhetsredaktör inom public service. Veta vem personen är, utbildning, gärna politiska preferenser eller åtminstone samhällssyn. De som arbetar inom public service måste inse att deras ansvar inte bara gäller minoritetsgrupper och ömmande asylfall utan även de 20 procent av väljarna som röstar SD och är med och finansierar public serie via skattsedeln.

Public service rykte har med all rätt blivit allt sämre. Många upplever redaktionerna som förespråkare av särintressen med hemvist till vänster. 

Det är detta public serviceutredningen måste ta itu med och där Göran Hägglund som leder den behöver visa att han faktiskt står på verklighetens folks sida. Ett uttryck han själv myntade. En överväldigande majoritet kan inte vara starkt lierad med ett eller ett par partier, aktivism får inte ersätta de journalistiska grundprinciperna. Men med kompetenta nyhetsredaktörer, vars CV, vi känner till, borde ett mer kunskapsinriktat och balanserat utbud kunna ges till dem som genom tvångsmedel finansierar verksamheten. Att fortsätta som idag att mörka, säga att man har en yrkeskodex eller principer om opartiskhet ekar allt mer tomt.

Någonstans behöver vi faktiskt kunna bedöma de nyheter vi får utifrån att veta vilka som väljer ut dem. När man som i Agendas debatt väljer att ta upp dragqueens istället för att diskutera EUs migrationspakt, Sveriges ordförandeskap i ministerrådet, kriget i Ukraina eller våldet som blöder ut över våra gator bör man åtminstone vara öppen med varför. Opartiskhetens tid är över, dags att få reda på vems hand det är som pekar.