Gärna medborgare - men inte svensk
Varje år får nu mellan 70- och 90 000 personer svenskt medborgarskap. Samtidigt har kraven på att svensk lag ska förändras i enlighet med islamsk lag blivit allt fler.
Vad vi kallar utanförskap har ökat. Det handlar mindre om trängd ekonomi men desto mer om områden där människor som sökt sig till Sverige fortsätter att leva i den kultur de säger sig ha flytt från. En för Sverige totalt främmande kultur.
För att släta över en i det närmast okontrollerad migration där det räckt att kalla sig förföljd har styrande politiker vurmat för begreppet ”integration”. Det har handlat om att ge bostäder och arbete. Det senaste har ofta varit svårt att uppnå då många av de som kommit för över ett decennium sedan valt att inte lära sig svenska, skaffa sig en grundläggande utbildning, eller ens klä sig som den inhemska befolkningen. Bidragen har räckt gott.
Som vanligt finns det ord som egentligen inte får diskuteras i Sverige. Som assimilering. Dvs att man försöker anpassa sig till kulturen i det fjärran land man begivit sig till.
När finländare, ester, serber med flera grupper sökte sig till Sverige hade de ambitionen att assimilera sig. De respekterade det samhälle de valt och sökte bli en del av det.
I Frankrike diskuteras idag öppet om problemen med att assimilera de stora grupper som kommit från såväl Nordafrika som Afrika söder om Sahara. Det sägs inte enbart beror på att detta är en i huvudsak muslimsk befolkning som haft svårt at ta ta sig en europeisk kristen kultur.
Forskare med egen bakgrund i till exempel Algeriet säger rent ut: de här grupperna vill inte assimilera sig. Deras kultur, religion och klantänkande är så mycket starkare än det franska samhällets värderingar.
Man tvistar i Frankrike idag om vad det var som fick de senaste våldsamma upploppen i förorterna att helt höra upp från en dag till en annan. Man ger två skäl: knarkhandlarna vars affärer börjat lida skada - och imamerna som via sociala medier styr mycket av de ungas beteenden.
För att vilja assimileras måste man beundra det land man tar sig till, vilja vara en del av det. Men i Frankrike - som i Sverige - sägs politiker och en aktiv vänster tagit ifrån medborgarna rätten att vara stolta över sitt land, sin kultur, sin identitet.
Vi minns alla uttalanden som ”det finns ingen svensk kultur”, att vi ska leva med en skuld från andra världskriget, rasbiologi och så vidare. Skolan har alltmer slutat undervisa om kungar , författare och historia på ett sätt som förr skapade en gemensam bild av vårt land. Flaggan och skolavslutningar i kyrkan har attackerats av vänstern. En av Göran Persson nyskapad Nationaldag där vi skulle fira vår identitet förvandlades snabbt till välkomstdag för de nyanlända som just fått medborgarskap. Och svenska pass.
Vanliga infödda svenskar utan mycket annat än smålänningar och värmlänningar i släkten blev vilsna.
Små avfolkningsorter tog med öppna armar emot utomeuropeiska flyktingar och migranter för att fylla tomma hyreshus och samtidigt kvalificera sig för statliga bidrag. Vänstern säger att de som talar om folkutbyte är konspirationsteoretiker och galna rasister men när hela stadsdelar i våra städer och när det i mindre kommuner börjar bli uppemot 20 eller 40 % utrikesfödda är det då inte något som i grunden förändrar vilket folk som lever i Sverige? I Hylte är det var fjärde person som är utrikesfödd, i Botkyrka är det mer än 40 %. Vad gör det för de svenskar som bor i områden när de inte längre kan tala med sina grannar? Vad händer när varenda person i ens omgivning ser annorlunda ut från en själv, har helt andra beteenden, normer och språk?
I år har 6000 personer fått sitt uppehållstillstånd inkallat. Men vad innebär det? Sätts de på flyg till hemlandet eller fortsätter de leva i Sverige utan tillstånd?
Rotlösheten och oviljan att assimileras går inte över på en generation. Mycket av det grova våldet i Sverige utförs av personer med svenska pass men helt annan lojalitet.
Kändisarna som vurmat för mångkultur har tystnat, Sverigedemokraterna har blivit ett av våra största partier, köttbullecaféerna i våra småstäder har ersatts av kebab.
Nu i dagar efter koranbränningarna diskuteras hur mycket av svensk lagstiftning eller ordningsstadga som ska skrivas om för att bättre anpassas till islam. Sade verkligen vår utrikesminister att islam är en naturlig del av det svenska samhället?
Frågan måste ställas igen tills dess någon med makten att fatta beslut hör oss:
Varifrån kommer vi, vilka är vi och vart är vi på väg?
Swisha gärna om du uppskattar artikeln till 0708211922