En svensk - tvingas tiga
Eller: jag bryr mig inte Sverige förtärs, går sönder. Märkligt nog. För vi har inga problem, bara utmaningar. Och vilka de är bestäms av media och politik.
Här ska ingen vanlig representant ur allmänheten - eller ni vet partiet som är en skam för oss alla men snart är störst - våga stå upp och säga vad han eller hon tycker utan att då omedelbart tillrättavisas. In i ledet. Den gamla åsiktskorridoren har blivit så trång att vi inte ens kan ta oss fram i den. Vi får istället stå och stampa på stället.
Då gränserna för vad som är tillåtet att säga och snart också att tänka är så otydliga har de flesta fattat beslutet att ge efter för medias och politikerkårens straffräder och väljer att som god svensk tiga.
I vilket normalt land går man, utan någon form av intern diskussion, in i en USA ledd krigsorganisation (OBS jag säger inte anfall eller försvar) mitt under brinnande krig och efter att ha haft tvåhundra år av fred - och det utan att vara hotad?
Det räcker inte att vara emot Rysslands angreppskrig på Ukraina - man får inte heller vara påläst för att förstå varför det hela händer.
Samma med ”klimatkrisen”. Det regnar antingen för lite eller för mycket. Skatteavlönade journalister inom public service för sin miljökamp utan att någon form av korrekthet eller objektivitet avkrävs dem.
Framtidstro?
Vad är det för dumheter? Så förlegat. Liksom alla frågor som vanligt folk i förtroende, och vissa mediakändisar i sina tweets, tar upp: men vad gör alla dessa människor från världens alla konflikthärdar hos oss? Varför valde de Sverige? Varför får det fortgå?
Det har blivit en självklarhet att människor inte vågar stå upp för det de tror på. ”Likes” på Facebook talar sitt tydliga språk, sommarblommor och husdjur - och så Ganman eftersom han är rolig - kan man gilla. Men mer kontroversiella frågor läses i tysthet. Inga gilla. Inga kommentarer.
Så många i vårt land hukar sig bakom: jag bryr mig inte. Eller: man kan inte stoppa utvecklingen.
Jag lämnade Sverige för Frankrike, jag tror 29 år gammal, för en röd slips med via prickar.
Den hängde på en statsvetare, betydligt längre än jag så det är antagligen därför jag minns slipsen. Allt han sade hade stämpeln ”godkänt” på sig.
Det var på en middag, med statsvetare, häftade blad med nubbevisor vid varje tallrik och en total samsyn på karriär och foglighet.
Åren i Frankrike, och mina fortsatta kontakter med fransk diskussion, har självklart påverkat mig. Allt ska kunna diskuteras även om det i dagens Frankrike har blivit betydligt vanligare med råhet och personangrepp sedan yttersta vänstern kommit in i Nationalförsamlingen och ägnar sig åt personangrepp och öppet föraktar ”god ton”.
Mina franska vänner, statsvetare, politiker, journalister, talade för 25-30 år sedan med beundran om Den svenska modellen, några av dem skrev till och med böcker om vårt land där sysselsättningen var full, där tilltron till samhällsinstitutionerna var i det närmast total, skolresultaten var i topp och brottsligheten så låg.
Det var då. Idag förfäras de.
I Frankrike vande jag mig vid att sakdiskussion var vardagsmat och man skilde mellan sak och person. Ett juridiskt eller politiskt argument skulle motargumenteras.
Men efter att ha arbetat femton år i Frankrike flyttade jag hem till Sverige och ett av de första argument i en diskussion jag fick från en kollega på Sveriges Television var: varför kan du inte vara lite mer svensk? Något som idag hade anklagats för grundlös rasism eftersom det inte finns något som heter att vara svensk.
Det följdes av konferenser där - på allvar- man på Sveriges ledande nyhetsredaktion slog fast: bara den som håller i pennan (utdelad) får tala.
Och sedan: varför ska du alltid ha rätt?
Den som diskuterar, som ifrågasätter, är konfliktsökande.
-Den som tänker som alla andra, det vill säga som de som inte tänker alls, har aldrig varit min ledstjärna.
Lite fritt översatt från den många gånger prisbelönta belgisk-franska författaren Marguerite Yourcenar.
I mellanstadiet hade min son, som levt sina första sju år i Frankrike, en hushållslärare som sade till barnen: kom ihåg att vid middagsbordet talar man inte politik, religion eller pengar!
Min son kom hem och sade förundrat: mamma vad ska man då tala om?
Samme son fick ett av sina namn efter Biskop Thomas, Thomas av Aquino och Thomas tvivlaren.
Jag tror det tjänar honom gott i livet. Det gör inte tillvaron lättare, men den får fler dimensioner, större kunskapshunger och integritet.
När samtalen mellan Pehr Gyllenhammars Volvo och franska Renault bröt samman på åttiotalet anförtrodde mig franska Renaultchefer: vad är det med er svenskar? När vi sitter i samtal är ni med om allt - sedan går ni bakom ryggen på oss i korridorerna och baktalar oss och tillintetgör alla överenskommelser.
Idag har vi ett Sverige som få hyser tilltro till. Samhället har genomgått en häpnadsväckande snabb förvandling som vi inte får föra samtal om. Vi ska huka oss och tiga.
Annars är det inte sakangrepp utan allt råare personangrepp som gäller. Sakangrepp är svåra. Då gäller kunskap och stringens. Personangrepp är lätta.
Vem sätter ramarna för vår tystnad? Journalistiken, politiken, vår egen brist på kurage?
Varför har Sverige blivit ett land är känsla hyllas och förnuft föraktas?
Varför utkrävs aldrig ansvar?
Det är uppenbart för alla att vi sjunker, men de som inte fortsätter spela i orkestern, har blivit de första att slängas i havet.
Om du gillar det jag skriver får du gärna swisha på 0708-211922