Den svarta hunden

Melankoli kan ibland vara svårförklarlig. Bara en känsla av tomhet, förlust. Det kan vara slutet på en sommar, slutet på en vänskap, en förlust.

Men när melankolin får sällskap av en svartsyn, inte längre bara är slutet på något utan också den djupa övertygelsen att framtiden inte kan ersätta förlusten, då har den svarta hunden gjort oss sällskap. 

”When I rise my breakfast is solitary, the black dog waits to share it, from breakfast to dinner he continues barking”

De här raderna av den brittiske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson har kommit att symbolisera depression, tungsinne, svartsyn och melankoli.

Begreppet spreds med Winston Churchills tungsinne. Han beskrev hur den svarta hunden förföljer honom dagar som nätter.

Det syns mig som om vi alla, kanske svenskar än mer än övriga européer, nu har fått den svarta hunden som ständig följeslagare.

Jag träffar ingen som ser fram emot detta år med förtröstan. Jag träffar många som undrar hur mycket värre det kan bli.

I ett gudlöst Sverige, där snart fler tror på Allah än Jesus, går det inte att ta skydd. Det finns varken demokrati, demokratur eller diktatur. Det finns ingen däruppe som styr med fast hand, som kan navigera mellan Skylla och Karybdis.

Om en politiker uttrycker en hyfsad banalitet, sedan länge känd av alla, griper vi efter denna som efter ett halmstrå. Så värdelös tycks den styrande kasten oss.

Klyftorna växer sig allt större mellan å ena sidan politiker, myndighetschefer och en journalistkår och å den andra vanligt folk, de som tar till Facebook och Twitter, för att ge uttryck för hur den svarta hunden gjort oss sällskap.

Samuel Johnson skriver: han delar min frukost och min middag och skäller oavbrutet.

Vi svenskar binds till varandra genom kärleken till vår natur, genom stoltheten över det land våra fäder och mödrar byggt upp och den sociala ingenjörskonst som skapade ett så tryggt samhälle.

Men allt detta skakas nu i sina grundvalar. Det vi trodde var byggt på hälleberget syns istället stå på lösan sand.

Våra politiker har  sedan länge skapat problem vi inte kan ta oss ur. Var och en kan göra en lista som bara bygger vidare på det vi gjorde förra året.

Den humanitära stormakten med den feministiska regeringen försatte oss alla i en ohållbar situation. Den nya försöker stämma in i vad som inte längre är en bäck utan en fors  av våld, bidragsfusk och parallellsamhällen. Alla vet att det är för sent men alla hoppas på ett mirakel. Blundar vi bara tillräckligt länge, eller bara kisar lite lite grann så kommer den med sitt trollspö, kungen med sin guldkista och ett antagligen  alltför  hyllad ”svensk modell” tillbaka.

Men så är det inte. Den svenska ekonomin har i åratal skötts illa och värre blir det. Vi har tagit in på tok för mycket invandrare från kulturer och statssystem som är helt inkompatibla med vårt egna. Vi hade behövt så mycket klokhet, vi hade behövt rensa det orwellska språkbruket. Men det har inte hänt.

Istället för att vår skattefinansierade public service tagit sitt ansvar  och skapat forum för diskussion och upplysning i dessa för Sverige avgörande tider så satsar man på woke och dekadens.

De flesta får sin samhällsbild och sina nyheter via SR och SVT.  Dessa saknar i dag totalt stringens och en acceptabel intellektuell nivå.  Mycket av det svenska ”förfallet” kan tydligt härröras till public service medarbetare.

För egen del känner jag en sådan trötthet över att de med rätt till det offentliga rummet mest verkar bry sig om det egna namnet och ryktet. Om sitt eget självförverkligande. 

En gemensam värdegrund är inget önskvärt. Men ett så splittrat land som dagens svenska samhälle är ohållbart. Det finns inga broar, bara djupare klyftor och växande misstro.

Den politiska kasten har under lång tid allt mer rört sig från att tala om det som är verkligt för människor. Idag vill människor tala om barnens skola, ungdomars framtid, om hur vi stoppar våldet i samhället.

Istället ägnar sig media och politik åt frenetiska försök att få in vårt land i ett allt mer ifrågasatt Nato. Utan diskussion, utan att bry sig om vad allmänheten vet och vill.

Vad hände med helhetsgreppet? Vad hände med att ha en långsiktig vision? Så många tappar tron på att politiken kan styra, kan få oss in på rätt väg framöver.

Den franske konstnären Paul Gauguin har en berömd målning  från artonhundratalets Tahiti: Varifrån kommer vi, vilka är vi och vart är vi på väg?

Ingen trodde väl någonsin att orden skulle kunna tillämpas på oss, på tjugohundratalet svenska samhället.